Blogg

Blogginlägg med tema jul och mörker 2025-12-08

Nu var det minst sagt ett tag sedan.  Det här med bloggande är som att gå på gymmet, antar jag.  Man får tänka att det går smidigare om man bara gör det regelbundet och sedan belönar sig själv med bastu.   Fråga inte när jag var på gymmet senast bara.

Dagens tema är jul och mörker.  Det är två kontrasterande ämnen vilket gör det intressant, även om de också går in i varandra som svart och vit akvarellfärg på ett blött papper.  Det finns inget absolut vitt och inget absolut svart, tänker jag.  Om en person tror att så är fallet (som vuxen) finns risk att vederbörande är överdrivet optimistisk och i värsta fall fundamentalist.  

Nåväl.  Så mörker då.  När jag var yngre, eller snarare, innan jag fick barn, var mörkret skrämmande och jag var en typisk person som sov med lampan tänd om jag sett en otäck film eftersom fantasin alltid haft en tendens att skena iväg efter att filmen tagit slut. Många är gångerna då jag tittat under sängen med ficklampa eller bett en väninna följa med in på toaletten efter att jag sett en skräckfilm eller bara pratat om ett för skrämmande ämne. Som när jag och några tjejkompisar diskuterade vad som skulle hända om en av oss gick på toaletten och när vi kom tillbaka var alla döda?  Eller, vilket skulle vara ännu mer skrämmande, att man kommer tillbaka till stället där man trodde att kompisarna suttit och märker att ingen någonsin varit där utan att man suttit och pratat med sig själv i flera timmar och bara inbillat sig ett sällskap (och därmed är totalt bindgalen)?  Efter det samtalet tror jag bestämt att jag sov med någon form av nattbelysning.  Sen kom barnen och allt okänt i mörkret som skrämt mig i så många år upphörde att vara otäckt i ett penseldrag.  Helt otroligt när man tänker på det.  Det enda som nu blev skrämmande var 'farliga människor', men allt övrigt blev plötsligt irrelevant i jämförelse. Nu ser jag tvärtom positivt på mörkret (förutom mörkerkörning i regn, på smal landsväg). Det är som sammet för ögonen och det skänker lugn och ro.  Det finns inga förväntningar. Det är därför på natten jag skriver och tänker som bäst.  (Utöver under trista möten, då jag också kan bli märkligt kreativ, men det kan vi lämna därhän). Natten innebär också att inget oväntat kommer och stör genom mobilen, vilket är en enorm lättnad. Apropå det, var inte livet skönare innan vi bar omkring på de här bakteriehärdarna överallt och fick gamnacke av att räkna likes på bilder av pastarätter? Nu ska vi se om jag kan hitta tillbaka till den röda tråden igen.  Där var den: mörker, positiva aspekter.  Nu till de sämre.

Förvisso kan saker och ting gömma sig i mörkret.   Rovdjur etc.  Men där finner jag tröst och inspiration i Sir Terry Pratchetts karaktär Esme Weatherwax (häxa) som aldrig är rädd för mörkret eftersom hon anser att inget kan finnas där ute som är mer skrämmande än henne själv.  Det är en cool tanke och ger självförtroende om man kan stega ut i en mörk natt och tänka så.  För mig funkar det bara ute i naturen, men bland folk så blir jag mer kanin än varg om natten och tänker snarare på var jag lättast kan slinka undan för att undgå att bli nerhuggen med kniv eller liknande.  Ja, jag har aldrig påstått att jag är optimist.  Tvärtom är jag en pessimist, men en positiv sådan.  Dvs jag tänker mig gärna ett värstascenario för varje given situation och blir därmed ofta, men inte alltid, glatt överraskad.  

Julen är också plus och minus.  Det är det gamla vanliga Norén-köret med förväntningar som är för höga och som grusas (hur kan det inte göra det?  Kalle Anka sätter tonen och det går bara inte att leverera i klass med det).  Det är också stress, kommers och dåligt samvete över det ena och andra som inte hinns klart eller till den nivå som kunde varit.  Plusen är givna, dvs presenter och tomte och snö-  om man är barn i alla fall.  Som vuxen är pluset om man får lite lugn och ro och den där stämningen som kan uppstå om man har tur- nostalgi samt julefrid. 

Det coola med julen är att den inte alltid varit så Disneyfierad.  Det fanns en tid där Krampus stod sida vid sida med tomten och delade ut kolbitar till de stygga barnen (hornbeklädd såklart, för att stå som symbol för allt okristligt) som ett hot om vad som kan vänta om man inte sköter sig.  Jag tänker att julen var lite intressantare när den var mystisk.  När bocken (som har förkristliga anor, om jag minns rätt) och gårdstomten fanns som viktiga och inte nödvändigtvis hundraprocentigt goda karaktärer.  Jag vill gärna ha lite salt i min godispåse och Disneytomten blir därför, paradoxalt, lite skrämmande i sin totala vänlighet.  Jag kan bara inte lita på honom som karaktär utan vill varna barnen för att öppna dörren och definitivt inte sätta sig i hans knä.  

Med detta avslutar jag mitt bloggande för idag och önskar er alla en lagom mörk jul och julefrid!

Ibland får man ha korta blogginlägg va? 

Idag är jag glad att meddela två nyheter:

1) Norrsken finns tillgänglig som ljudbok på bland annat Storytel!

2) Jag har fått preliminärt släppdatum på Ödeslinjen- 12/6. Den syns nu på nätet och kan förbokas! 

Återkommer med ett längre filosofiskt blogginlägg om exempelvis tid.

Serpenti- Ormarna 2025-02-20

Min första text här på bloggen ska handla om inget mindre eller större än ormar.  Jag har läst igenom den några gånger nu och jag vill förvarna att det till stora delar kommer att låta som en föreläsning eller lektion, men jag är ju lärare så det blir naturligt.  Visserligen inte i de ämnena jag tänkte djupdyka i, såsom religion och symbolik, men låt mig hållas.  Det är inte ofta jag får det här tillfället, eftersom det är mest litteratur och glosor jag får prata om till vardags.

Så, ormar.  De är vackra, smidiga djur som skrämt och fascinerat människan i alla tider.  De smyger på sitt byte, krälandes på mage och döljer sig lätt i bladverk och i markvegetation.  För människor i historien har de symboliserat odödlighet, list, lömskhet, men även skapande, vishet och helande.  I mytologin finner vi dem stundtals som väktare över underjorden och dödsriket, eventuellt då de i verkliga livet ofta bebor skrevor och hålor i marken.  Ett exempel på detta är Nagas, demonkobran, förekommande i ett antal asiatiska traditioner, som vakar över mörkret och är i ständigt krig mot Aapep, solguden.  Ett annat exempel från vår egen mytologi är Nidhögg, ormen som krälar under Yggdrasils rötter och ständigt hotar att förgöra allt liv i trädet.  Ett tredje är Aztekernas namnlösa ormväktare, som tillsammans med en alligator vaktar ingången till dödsriket Mictlan.  För att människornas andar ska kunna färdas vidare mot odödligheten måste de först använda sin list för att ta sig förbi väktarna.  Vi har även självfallet de gamla grekerna (fattas annat) och där finner vi  i mytologin Hecate, gudinnan över magi och underjorden, som starkt förknippas med ormar.  Ja ni hör ju att jag verkligen tar sats här för att ge en lärd och djuplodande bild, men ha tålamod.  Det blir mer avspänt.

Ormarna står också för oändligheten, på så vis att en orm som äter sin egen svans bildar en cirkel utan början och slut.  En annan anledning till att de förknippas med oändlighet är sättet de förnyar sig själva genom att ömsa skinn.  Ofta får ormen stå som symbol för läkande och helande.  Vi finner exempelvis myten om guden Asclepius i grekisk mytologi, vars ormanförvanter kunde läka människor genom att kräla över dem.  En synlig rest av denna trosuppfattning finner vi i läkarnas symbol Asclepius käpp där två krälande ormar slingrar sig upp för en käpp.  En egen fundering (obaserat på någon form av källa) är att ormens gift kan associeras med medicin (poison/potion), vilket knyter ihop resonnemanget om magi och läkande, liksom givetvis dödligheten.

Utöver allt detta förknippas ormen också med fruktbarhet och skapelse, eventuellt och troligtvis beroende på sina (ahem) falliska likheter.  Säkerligen har både Freud och Jung ett och annat att säga om ormar som dyker upp i drömmar.  Inte bara i Bibelns skapelseberättelse, utan även i kinesisk mytologi finner vi ormen som en central del i skapelsen.  Nej, jag sa inte sex, men visst det är ju besläktat.  Gudinnan Nüva, en orm med kvinnohuvud, skapade de första människorna av lera. Ja, jag skulle kunna ta upp oräkneliga fler exempel, men vill gärna närma mig den variant vi bäst känner till i litteraturen, nämligen den bibliska ormen i paradiset.  I Bibeln är ormen svekfull, bedragande, listig och lurar de stackars oskyldiga människorna att förlora paradiset genom att ge dem sin intelligens och förmåga att tänka själva.  Detta ger anledning till eftertanke.  Den onda ormen hjälpte egentligen människorna från att vara, förvisso lyckligt, ovetande i ett paradis, till att kunna göra sina egna val med full tankekapacitet och kognitiva förmågor.  Var det då ett straff eller gåva?  Hur som helst är vi nog överrens om att denne orm ej setts med blida ögon i kristendomen, utan tvärtom varit en inkarnation av Satan själv.

Vart vill jag komma nu med allt detta babbel om ormar?  Jo, men mitt företag heter ju Serpenti som betyder just ormar på latin.  Ormar för mig är ytterst fascinerande och vackra djur och de är intressanta i all sin symbolik.  Om jag ser en orm i naturen, stannar jag gärna och beundrar deras skönhet på behörigt avstånd.  2025 är ju dessutom Ormens år enligt den kinesiska zodiaken, vilket symboliserar intelligens och skrupellöshet.  För att knyta ihop säcken här vill jag därför både hylla ormarna i all sin prakt samt förklara att anledningen till att jag valt Serpenti som företagsnamn är för att i alla mina berättelser förekommer ormar (kanske främst i biblisk bemärkelse) i form av människor som är sluga, svekfulla och dödliga. För att återkoppla till Freud, ibland är en orm bara en orm, men jag hoppas att ni liksom jag fascineras av dessa vackra djur och tycker det är intressant med alla möjliga tolkningar och symbolik.